tru love att first sight? nja...

Att jag är en usel TV-tittare är inget nytt. Jag har för det mesta noll koll på vad som sänds, vilket är anledningen till att jag inte upptäckte Being Human förrän serien nästan var slut (tack och lov för SVT Play...). Tur för mig att jag åtminstone har en dagstidning som kunde informera mig om att True Blood började i kväll (komplett med bild på Alexander Skarsgård med huggtänder och allt, vilken, måste jag medge, gjorde mig rätt förväntansfull). Jag har inte läst Charlaine Harris böcker än, även om jag stått och fingrat på dem på SF-bokhandeln ett par gånger. Jag är fortfarande lite tveksam, dels för att jag inte gillar långa serier, dels för att jag tycker att hela konceptet påminner lite för mycket om Laurell K. Hamiltons Anita Blake-böcker (och vi vet ju alla hur det gick med dem). Men eftersom det inte är varje dag man får vampyrer i public service-kanalerna ville jag förstås se True Blood. Och om jag gillar TV-serien kommer jag nog att läsa böckerna (vilket är en ovanlig ordning för mig som i vanliga fall är en strikt "boken först"-typ).

Så vad tyckte jag då?
Tja, så här strax efter första avsnittet måste jag medge att jag inte är stormförtjust, men ändå  tillräckligt intresserad för att vilja se mer (jag menar, det är ju ändå vampyrer!) . Så räkna med att jag sitter spikad framför teven även nästa onsdag. Jag kanske till och med tar en sväng förbi svt.se och spanar in extramaterialet innan dess.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0