Gothiques bokblogg

Mitt första möte med Sookie Stackhouse i bokform gick ju inget vidare. Men skam den som ger sig, eller låter en usel översättning stå ivägen för en läsupplevelse. I julklapp råkade jag få True Blood Omnibus, en samling med de tre första Sookie Stackhouse-böckerna (på engelska, förstås, vi gör inte samma misstag två gånger) och i förra veckan började jag läsa. 
Och jag är positivt överraskad. Väldigt positivt överraskad. Jag måste medge att jag varit skeptisk till de här böckerna länge, men de var faktiskt riktigt underhållande. Och språket är inte alls så pjåkigt (vilket får mig att undra ännu mer över vad översättaren egentligen höll på med för att få det så dåligt på svenska). Harris är väl ingen fantastisk stilist, men det behövs ju inte heller i den här typen av litteratur. Visserligen påminner de en hel del om Laurell. K. Hamiltons Anita Blake-böcker, både i upplägget och i stilen, fast med en mer jordnära hjältinna. Vilket jag gillar. Jag har ju bestämt mig för att göra slut med Hamilton, eftersom de senaste böckerna i hennes serie varit i stort sett oläsbara. Så jag hakar väl på Harris i stället. Hon verkar åtminstone ha den goda smaken att inte låta sina böcker dra i väg mot 600 sidor, varav det mesta är oändliga metafysiska diskussioner och sexscener utdragna in absurdum. Hon har humorn som Hamilton tappat på vägen.
Och så gillar jag verkligen Eric.