Gothiques bokblogg

Just nu pågår det på bokbloggar runt om på nätet en diskussion om bokbloggarnas roll i relation till dagspressens litteraturkritiker, eftersom kritikerna verkar allmänt misstänksamma mot bokbloggarnas okritiska läsglädje. Som om det skulle vara något negativt.

 

Jag tycker att det här är intressant eftersom jag själv är både och. Jag har en blogg som handlar om böcker, samtidigt som jag skriver bokrecensioner i en dagstidning. Och för mig är det här så väldigt olika roller.

 

Jag arbetar som litteraturkritiker för att det är det jag är utbildad för. Jag är litteraturvetare och skribent, så vad skulle jag annars syssla med? Men jag har en bokblogg för att jag älskar böcker, och för att böcker är mer än bara ett arbete för mig, det är en livsstil som innefattar så mycket mer än bara vad jag tycker om en specifik bok.

 

Precis som många andra bokbloggare påpekat så har inte heller jag särskilt många läsare av min egen kaliber i bekantskapskretsen, vilket betyder att jag måste hitta dem på andra ställen. Och på nätet fullkomligt kryllar det av dem. För mig är bloggen ett sätt att kommunicera med alla dessa boktokiga människor. Medan litteraturkritiken för det allra mesta är en envägskommunikation. Det händer mycket sällan att någon kommer fram och vill prata med mig om någon bok jag recenserat (vilket ju förstås beror på att ingen vet att det är jag som skrivit recensionen).

 

Att bokbloggare skulle vara mindre kunniga än litteraturkritikerna är väl både sant och falskt. Naturligtvis har inte alla bokbloggare examen i litteraturvetenskap, men precis som alla andra nördar tenderar vi att vara påläsa inom vårt ämne, helt enkelt för att det ligger i vårt intresse att vara det. Jag har läst många riktigt bra bokrecensioner på bloggar, och också många riktigt dåliga bokrecensioner i dagspressen. Jag tror inte att det automatiskt blir en bättre text bara för att det råkar vara tryckt på papper.

Nu har jag valt att inte ha särskilt många recensioner på min blogg, just på grund av att jag skriver dem i andra sammanhang. Men en bokblogg kan ju vara så mycket mer än så. Vi kan ju fylla dem med allt möjligt som har med böcker att göra, medan litteraturkritiken är strikt fokuserad på litteraturens innehåll. Som litteraturkritiker har man ju också ett väldigt snävt urval av böcker att skriva om. Det ska vara aktuellt och gärna lite mer än bara den senaste svenska deckarsuccén. Detta beror ju förstås till viss del på att utrymmet är begränsat. Det finns ingen praktisk möjlighet för tidningarna att recensera all nyutkommen svensk litteratur. Man är tvungen att gallra. Men det behöver ju förstås inte bloggarna, vilket jag tycker är deras stora fördel. Här finns plats för all litteratur, hög som låg, aktuell som gammal. Med tanke på hur kort livslängd en bok har i media i dag är det väl fantastiskt att den kan få leva vidare på nätet, tack vare alla entusiastiska bokbloggare.

 

Jag måste också påpeka att jag i min roll som litteraturkritiker visst kan påverka vilka böcker jag vill recensera, vilket förstås innebär att jag i första hand väljer sådana som jag tror att jag är intresserad av att läsa, vilket i sin tur ofta resulterar i en positiv recension. Jag har under de tre år jag arbetat som litteraturkritiker bara sågat en handfull böcker, och då har det varit för att jag uppriktigt tyckt att de var dåliga. Jag ser inget självändamål i att såga i stället för att hylla. Och när det gäller debutanter och böcker från små förlag väljer jag nästan alltid att skriva upp i stället för att skriva ner, om det är så att boken har både bra och dåliga sidor. Man kan faktiskt välja hur man vill se på det, utan att för den delen gör avkall på professionaliteten.  


Läs mer hos: Lyrans Noblesser, Bokmania, enligt O och enbokcirkelföralla.