problemet med noveller
Om de första veckornas läsning kan tänkas säga något om vad jag ska ägna mig åt under det här året, så är det helt klart noveller som gäller. Under de här första två veckorna har jag läst tre novellsamlingar och håller just nu på med den fjärde (även om John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö inte är en renodlad novellsamling, utan snarare en textsamling). Två av samlingarna, Alice Munros Nära hem och Petina Gappahs Sorgesång för Easterly lästes med mina bokcirklar. Och det var där jag insåg att det här med noveller inte är en helt okomplicerad genre.
Själv har jag alltid gillat noveller, kanske först och främst för att jag skrivit så många själv. Som författare av skönlitteratur är det ju gärna där man börjar, med novellen, eftersom den är lättöverskådlig och inte kräver någon större tidsinvestering, varken för att skrivas eller läsas. När jag var yngre läste jag en hel del noveller helt enkelt för att se hur man gjorde, hur man konstruerade dem. Det var en nyttig övning. Fördelen med noveller är ju just att man inte behöver berätta allt. Det är okej, till och med nödvändigt, att utelämna vissa saker. Novellen är ett utdrag, ett koncentrat.
Så döm min förvåning när jag upptäcker att i stort sett alla mina bokcirkelkamrater tycker att noveller är knepiga att läsa. Varför då? undrar jag. För att man får veta så lite, blir svaret. Men det är ju inte meningen heller, försöker jag förklara. Är det meningen att man själv ska fylla i resten då? undrar de. Ja. Det tycker jag. Använd fantasin, det är det den är till för. Särskilt Alice Munro gav upphov till de här kommentarerna. Munro är dessutom väldigt förtjust i öppna slut, något som också är vanligt inom novellgenren, vilket inte heller uppskattades riktigt. Det uppfattades nästan som provocerande att författaren valde att inte avslöja allt för läsaren. Varför ska vi läsa det här om vi inte får veta hur det slutar?
Nu är det ju trots allt så att det finns noveller med en tydlig början, mitt och slut också. Men i mitt tycke är de lite tråkiga. Jag tycker om noveller som lämnar lite att fundera över. Formen tillåter det, så varför inte göra något av det. När jag läste Munro var det just det jag imponerades av, hur extremt väl hon behärskar novellformen, hur hon verkligen använder sig av den. Kanske är måste man lära sig att uppskatta den typen av berättande. Jag hoppas i alla fall att jag kan få mina bokcirklar att läsa fler novellsamlingar i framtiden.
