problemet med poesi

När jag leder skrivarcirklar försöker jag alltid ägna en hel träff åt poesi. Åt att läsa poesi, prata om poesi och förstås skriva poesi. Varje gång börjar jag med att fråga hur många som brukar läsa dikter. Har jag tur brukar det vara en i varje grupp, men för det mesta är det ingen alls. Jag frågar varför de inte gör det och får ofta svaret att de tycker det verkar för svårt. Och om de ändå läser poesi är det mest klassiska svenska diktare som Nils Ferlin, Karin Boye och Dan Andersson. Inget fel i det, men vi har ju faktiskt ett stort garde med samtida svenska poeter också, varvid jag visar fram och ber dem läsa några dikter av till exempel Johannes Anyuru, Bruno K. Öijer och Anna Jörgensdotter och frågar om de tycker de är svåra.

 

Nej, inte särskilt, blir svaret. Sen brukar jag ge dem några dikter av mer postmodernistisk och språkmaterialistisk karaktär, vilket naturligtvis betraktas som svårare, men det brukar alltid finnas en och annan som gillar det med. Sen diskuterar och analyserar vi dikter i en halvtimme och alla har något att säga om det.

 

Min poäng är förstås att avdramatisera poesin. För det finns verkligen ingenting att vara rädd för. Men ändå, vad är det som gör att också relativt lätt dikt uppfattas som svår?

 

I en av mina bokcirklar diskuterade vi nyligen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, och det blev tydligt att också denna raka och okomplicerade diktform försvårade läsningen för en del. De visste helt enkelt inte hur de skulle närma sig texten. Det blev också tydligt att det finns en massa förutfattade meningar om poesi. Som att den inte går att sträckläsa till exempel (själv sträckläser jag ofta diktsamlingar) och att den ska ta minst lika lång tid att skriva som prosan.

 

När jag framlade teorin att Märta Tikkanen valt diktformen för just den här boken på grund av att det koncentrerade formatet gav henne möjlighet att få ner mycket innehåll på kort tid, då tid var något som hon just enligt samma bok hade ont om, rynkades det en del ögonbryn. För dikt ska ju ta lång tid att skriva, med mycket eftertanke och funderande. Men samtidigt skar sig bilden av den eftertänksamma författarinnan som väger varje ord på guldvåg våldsamt mot bilden av en halvt utbränd alkoholisthustru med tre barn.

 

Det finns helt klart en vördnad för poesin som litterär form, men en vördnad som snarare stjälper än hjälper den. Och det är synd, väldigt synd. För, precis som mina skrivarcirkeldeltagare upptäcker, har dikten många olika ansikten, och om du bara vågar pröva hittar du säkert något som tilltalar just dig.


Kommentarer
Postat av: Mia

Ta med deltagarna på Poetry slam! Det är ofta inget svårt, utan meningen att publiken ska hänga med. Samtidigt är det väldigt hög kvalité på läsningarna och har man tur går det även att köpa alster av poeterna. Jag har lyckas fått några ointresserade frälsta av poesin genom detta. Men visst krävs det att läsa mycket poesi för att verkligen uppskatta det, tror jag, men att blanda uppläsning och läsning tror jag på, det största som finns är att höra en poets röst i huvudet när man själv läser :) Tack för din intressanta blogg förresten, den ger väldigt mycket!

2011-03-17 @ 22:04:03
URL: http://kreativituren.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0