Gothiques bokblogg

Okej, jag vet att det rent tekniskt inte är september längre, men jag tänker ändå låtsas att det är det tills jag kommit igenom min hög med franska romaner. Den senast lästa heter Tre starka kvinnor av Marie NDiaye.

Jag hörde talas om Marie NDiaye första gången efter att hon hade mottagit Prix Goncourt, Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris, 2009 för just Tre starta kvinnor och därefter skapade stor uppståndelse då hon öppet kritiserade Sarkozy. Sen 2007 lever hon i Berlin, eftersom hon anser att Sarkozy förvandlat Frankrike till en polisstat där människor med avvikande hudfärg, som NDiaye själv, ständigt misstänkliggörs, trots att de är franska medborgare. För var hör man hemma då hudfärgen säger en sak men själen en annan?

Just detta med identitet är ett centralt tema i Tre starka kvinnor, en roman i tre löst sammanhängande delar som alla handlar om kvinnor med afrikanskt ursprung. I första delen heter kvinnan Norah och är född i Frankrike men har en afrikansk far. Nu återvänder hon till Dakar för att besöka sin far, som aldrig tidigare visat sig ha något större intresse för henne. Naturligtvis har han en baktanke med besöket och Norah tvingas bli delaktig i ett skeende hon helst hade velat undvika.

Andra delen kretsar kring Fanta, en afrikansk kvinna som invandrat till Frankrike med sin europeiske man, och därigenom gett upp alla sina egna mål och självständighet. Vi får dock bara se Fanta genom hennes mans ögon, där hon allt mer tar formen av ett väsen med magiska förmågor.

Del tre handlar om Khady som lämnas i händerna på människosmugglare då hennes döde mans familj inte längre vill veta av henne. In i det sista håller hon fast vid sitt människovärde, fast övertygad om att hon är unik och har en viktig roll att spela i världens gång.

Marie NDiaye skriver påfallande väl med långa Proustlika meningar och stämningar som balanserar mellan det hyperrealistiska och det magiska. Det är inte alltid lättläst och många gånger fick jag läsa om hela meningar för att hänga med. Men det är något med rytmen i språket som griper tag i en och håller en fast. Det pågår en hel del under ytan och gradvis får vi som läser veta mer om bakgrunden till händelserna, men utan att någonsin få veta allt. Särskilt del ett och tre fängslade mig, berättelsen om Khady är nog det mest tragiska jag läst på mycket länge.