Gothiques bokblogg

På Bokmässan står jag i kö vid entrén tillsammans med några andra kvinnor, både äldre och yngre. Den jämnåriga kvinnan som står framför mig har ett femmånaders barn i en sele på magen, och det drar förstås till sig mycket uppmärksamhet och ojanden från de andra kvinnorna i kön. En av de äldre vänder sig mot mig och frågar ”Längtar du inte?” Jag mumlar något undvikande till svar. När jag väl kommer in på mässan går jag till Sekwas monter och köper Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat och undrar stilla varför det fortfarande anses så självklart att alla kvinnor ska längta efter barn.

Ingen riktig kvinna är skriven som ett långt brev, en bekännelse från en kvinna som aldrig känt någon tillhörighet med andra av samma kön. Brevskriverskan föddes nämligen utan äggstockar och fram till arton års ålder var hennes kropp ett neutrum, en androgyn perfektion. Med hjälp av hormoner går det att tvinga fram något som kan kallas menstruation, och få små ömma bröst att växa. Men det kan inte skapa en känsla av tillhörighet.

Virginie Mouzat ställer en rad intressanta frågor kring vad som definierar och skapar en kvinna. Är det bara mannens blick som är avgörande? Eller krävs det något djupare, en naturgiven identitet? Och hur passar hon i så fall in i det sammanhanget? Det är inte bara så att hon inte kan få barn, hon önskar sig inga. Hennes högsta mål i livet är inte att gifta sig och bilda familj. Avsaknaden av äggstockar blir nästan bara ett fantasiskt argument mot det hela, något som slår spiken i kistan om diskussionen. Men det finns också en sorg, en vilja att utplåna sig själv, som skulle kunna tolkas som raka motsatsen till det hon själv hävdar.

Ingen riktig kvinna var ganska olik mot vad jag hade väntat mig. Den är välskriven, vacker och gripande, men jag vill veta mer. Jag vill ha svar på frågorna som berättaren antyder. Om det faktiskt finns ett alternativ till den traditionella kvinnorollen som inte innefattar skuld, skam och tomhet.