en skrivnarkomans bekännelse

I fredags avslutade jag bearbetningen av ett längre romanprojekt. Dessförinnan har jag varit sysselsatt med att skriva klart en roman jag arbetat med hela sommaren. Och nu...har jag ingenting att göra. Och det håller på att gå mig på nerverna.
Fredagskvällen var rätt bra. Jag kunde slappna av och gotta mig åt att ha gjort ett bra arbete. Men redan på lördagen började det klia i fingrarna på mig. Inte ens en trevlig och inspirerande fest  kunde avhjälpa det. Och i söndags var jag så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv.
Jag är inte särskilt lätt att umgås med när jag är sån här. Jag kräver att omgivningen ska underhålla mig, då jag inte själv gör det. Att läsa en bok funkar, men inte hur länge som helst. Till slut måste jag ändå göra något kreativt själv. Och allt det andra "arbetet" jag håller på med, som skrivarcirkeln och jobbsökandet, det ger inte på långa vägar samma kick som skrivandet. Det är tidsfördriv, sysselsättning på sin höjd. men det är egentligen bara skrivandet som räknas. Och jag är sällan ledig från det. Jag tillhör den grupp som skriver i princip varje dag. Om jag inte skriver beror det ofta på att jag har så mycket annat att göra att jag helt enkelt inte hinner. Men det har också hänt att datorn satts på klockan två på natten efter en sån dag.
I går fick jag till slut nog och satte mig ner vid datorn och började skriva igen. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, men jag mådde i alla fall väldigt mycket bättre efteråt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0