Gothiques bokblogg

När jag var åtta år började jag rida. Ungefär samtidigt upptäckte jag (förstås) hästböcker, och under minst fem år framöver var det nästan det enda jag läste. Och jag läste urskillningslöst. Paket från Pollux hästboksklubb blandades med Wahlströms ungdomsböcker (ni vet de där med gröna och röda ryggar). De hästböckerna var nästan alltid delar i långa serier vars titlar började med ett egennamn (Petra och…, Pirkko och…, Lotte och…). Handlingen i de där böckerna har jag nästan helt glömt bort, vilket ärligt talat inte känns som någon större förlust. Men då och då snubblade jag över en hästbok som faktiskt stannade i minnet. En av dem är Nan Inger Östmans Rosettjakten från 1985. I sommars fick jag för mig att läsa om den, och jag blev förvånad över hur bra den stått sig.

Rosettjakten handlar om Nettan som vid bokens början just hamnat på sjukhus efter en trafikolycka. Nettan är vad man skulle kalla en riktig hästtjej. I stort sett hela hennes tillvaro kretsar kring hästar och i synnerhet tävlingar, ett intresse som ivrigt påhejas av hennes pappa. Boken är uppbyggd av en rad tillbakablickar, väckta till liv genom ett fotoalbum som Nettans pappa lämnat till henne på sjukhuset. Relationen mellan dem är milt sagt spänd och allt eftersom börjar man förstå vad som lett fram till att Nettan hamnat där hon är.

Det är naturligtvis mycket hästar i den, men intressant nog är det inte de som är den drivande handlingen. I stället är det just relationen mellan Nettan och hennes far, och till viss del också hennes syster som allt kretsar kring. Pappan visar sig vara en ”ponnyförälder” av värsta sort, och allt eftersom blir det tydligt att det är han som är den drivande kraften bakom flickornas tävlingsdeltagande. Deras prestationer på hoppbanan överskuggar allt annat.

Utöver att ha en riktigt bra handling som intresserar på flera nivåer så är Rosettjakten också väldigt välskriven. Både dialoger och gestaltning funkar utmärkt och språket flyter bra. Jag tror att jag var ungefär tolv när jag läste den första gången, och jag minns inte att jag upplevde den som varken för svår eller för lätt. Den var lagom helt enkelt. Min pocketutgåva av boken kom från En bok för alla, men i dag tror jag tyvärr inte att den går att få tag på någon annanstans än på bibliotek.

För övrigt så sysslar jag fortfarande med hästar, om än bara som lektionsryttare numera.