nordisk läsutmaning del 4: danmark
”Vera winkelvir. Det är några som har uppfunnit henne.
Det är också OK. Så länge hon är ensam om det. Det kunde minsann lätt vara värre. Om det t.ex. fanns flera av hennes sort. Då skulle hon börja bli rädd för sig själv. Hon skulle tro att hon var en del av en rörelse. Och att den var världsomspännande och omöjlig att styra.”
Vera Winkelvir från 1993 var danskan Kirsten Hammanns (f. 1965) debutroman (efter diktsamlingen Mellan tänderna) och hon räknas som en av Danmarks främsta och egensinnigaste författare. Hon är flerfaldigt prisbelönad på hemmaplan, och har bland annat nominerats till Nordiska rådets litteraturpris två gånger, men få av hennes verk finns översatta till svenska.
Och Vera Winkelvir är verkligen en egensinnig roman. Här kastas logiken över bord och språket slår sig fritt från alla hämningar. Prosa och poesi ingår oheliga allianser där resultatet kan ta i stort sett vilken form och betydelse som helst. Och mitt i alltsamman står vår huvudperson, Vera Winkelvir, och precis som citatet ovan säger så är det några som har uppfunnit henne. Fast nu får hon hitta på resten själv, uppfinna ett liv, komplett med sociala sammanhang och frisör. Ibland går det bra, men för det mesta inte. Veras väg är kantad av missförstånd och missräkningar. Men det är inte alltid hennes fel. Hon för en kamp mot månaderna och riskerar att falla ur. Ibland får hon lust att döda, det kostar ju ändå bara 300 kronor i böter. Då och då kör hon huvudet i sin röda gummiväska med svarta prickar.
Vem är egentligen Vera? Är hon en människa? En android? En fantasi? Vem uppfann henne och varför? Det är inte lätt att få rätsida på den här boken, och jag tror inte heller att det är meningen att man ska det. Tolkningarna är oändliga. Veras värld känns både begränsad och oändlig, vad som helst kan hända men vissa saker upprepar sig. Är det för att de bär på en betydelse? Eller är det bara en slump? Ett stilgrepp?
Den som vill ha en rak, klar handling ska definitivt inte läsa den här romanen. Gillar man däremot att dras med av ett lekfullt, på gränsen till vansinnigt språk, oväntade och omöjliga paradoxer, och en hel del humor har man en hel del att se fram emot. För en sak är säker. Man har aldrig tråkigt i Vera Winkelvirs sällskap.
