strindberg och jag

 

I år är det 100 år sen August Strindberg dog. Jag har inte tänkt nämnvärt över detta, bara noterat att det är så och sen lämnat det vid det. Men så hade vi en diskussion på bokcirkeln om vad vi skulle läsa härnäst. En av damerna framlade att hon var ganska besviken på de unga nya författarna, och kunde vi inte läsa något klassiskt? Diskussionen spann vidare och plötsligt var vi inne på Strindberg. ”Men ska vi ta och läsa nåt av Strindberg då?” slängde jag ur mig. ”Hemsöborna till exempel. Skulle det funka?” Alla nappade på förslaget. ”Ja, men det passar ju bra, nu när det är Strindbergår och allt.” Och så var cirkeln sluten.

 

Jag är ingen inbiten Strindbergsfanatiker. Mitt och Strindbergs förhållande har varit minst sagt svajigt och jag är faktiskt ganska kluven till den store mästaren. Det började med att vi tvingades läsa Röda rummet på gymnasiet, vilket inte var en hit för min del. Jag tror inte ens jag kom igenom halva boken. Träig och tråkig var omdömet från mitt sextonåriga jag. Men något år senare såg jag Ett drömspel på Hipp i Malmö, något som jag fortfarande räknar som en av mina stora teaterupplevelser.

 

Medan jag läste litteraturvetenskap ingick förstås en del Strindberg, och återigen tvingades jag ta mig an Röda rummet. Den här gången gick det bättre, jag klarade åtminstone av att läsa ut boken, men det var fortfarande inget som jag gick i spinn över. Tvärtom kändes den fortfarande ganska tråkig. Däremot fattade jag tycke för Strindbergs dramatik och läste både Fröken Julie och, ja, Ett drömspel med stor behållning.

 

Men jag måste erkänna att jag sen dess knapp ägnat Strindberg någon större uppmärksamhet, fast jag tänkt att man kanske borde. Och så plötsligt, Strindbergår och Hemsöborna. Någon dag efter att detta bokcirkelbeslut togs vandrade jag in hos Ord och inga visor och fann att hon utlyst en Strindbergsläsutmaning. Ja, varför inte, tänker jag, Jag har ju faktiskt redan börjat.

 

Den stora frågan är ju om all denna läsning kommer att få mig att omvärdera Strindberg som författare, om jag kanske till och med kommer att börja gilla honom lite, på riktigt.

 

Tja, vi får väl se.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0