Gothiques bokblogg

De två dagarna på Ivö var fantastiska. Stimulerande inspirerande diskussioner om kreativitet i allmänhet och skrivande i synnerhet. Stugan var hur mysig som helst. Och jag kom varken sent hem eller blev utsvulten. Särskilt inte utsvulten... Kursledare Ingvar såg till att göda oss ordentligt.
Två sammankomster till är planerade under våren. Jag ser redan fram emot det.

På tal om kurser så fick jag deltagarlistan till min Inspirationskurs på Studieförbundet Vuxenskolan i går. Tio deltagare! Det låter kanske inte mycket men det är vad jag kan hantera på en sån här kurs. Så nu har jag köpt mappar och plastfickor så att jag kan hålla ordning på allt kursmaterial. Planeringen är färdig. Kursen kör igång nästa vecka. Det blir första gången jag testar det här upplägget där fokus ligger på skrivandet under lektionerna och inte på hemuppgifter och textdiskussioner.

Läser just nu: Caitlín R. Kiernan - Daughter of Hounds
                         (Äntligen!!!)

I morgon drar jag i väg till Ivö i norra Skåne för ett tvådagars "skrivretreat" med ett gäng kollegor från Författarskolan. Det ska bli roligt och jag behöver verkligen omväxling.
Men som så mycket annat kräver det också en massa energi. Jag måste packa, boka tågbiljetter, stiga upp tidigt och resa i flera timmar. Kommer hem sent på söndagkväll, förmodligen dödstrött och utsvulten. Att "vila upp sig" är det alltså inte alls frågan om.
Och ändå tvekade jag inte ens tre sekunder med att bestämma mig för att åka.
Ja, det ska bli roligt. Hur kul som helst faktiskt.
Väck mig inte tidigt på måndag bara...

I början av december påbörjade jag en internetbaserad gratiskurs i skrivande med titeln Skriv dig hel.
I dag förklarade jag mig själv färdig med kursen. I två månader har jag flödesskrivit, skrivit ner drömmar, med mera, med mera. Egentligen hade jag inget särskilt syfte med kursen, jag behöve mest något att sysselsätta mig efter att ha gjort klart ett större projekt, för att inte hamna i ett  "tomrum".
Jag har aldrig direkt använt mig av skrivandet som terapi. Jag inser att jag kanske borde göra det. Eller snarare att jag borde tillåta mig mer när jag skriver och inte alltid vara så himla kontrollerad. Om jag bara kunde skriva, utan tanke på eventuell publicering, borde jag, i längden, också skriva bättre. Öppnare. Ärligare. Friare. Om jag inte censurerade bort tre fjärdedelar av mitt liv från skrivandet borde jag också få mer att skriva om.
Jag tänker att jag borde prova, att jag borde börja jobba på att komma dit, till den punkten då jag bara kan släppa orden fria. Att inte värdera vissa delar av mitt skrivande högre än andra (vilket jag verkligen gör just nu).
Det är en god tanke.

Läser just nu:  Jenny Jägerfeld - Hål i huvudet
(för att jag behövde lite lättsmält kvällsläsning. Fortfarande för mycket att göra för att våga mig på Kiernan.)

Jag var på biblioteket här om dagen och letade efter skrivhandböcker. Med tre skrivarkurser på gång så behöver jag ladda upp med en hög nya övningar, och det är just detta jag hoppades finna i böckerna.
Jag botaniserade bland hyllorna och kom hem med två böcker, Birgitta Bouchts Det brinner en eld och Maria Gummessons Att skriva börjar här.
Båda har jag läst förr.
Det finns ett antal skrivhandböcker som jag alltid återkommer till. Att skriva börjar här är en av dem. Natalie Goldbergs Skriva med kropp och själ och Peter Gustav Johanssons Det sjunkna alfabetet är två andra. De är de bästa skrivhandböcker jag vet och definitivt de jag har haft mest nytta av.
Varför?
För att de inte kräver att man läser dem från pärm till pärm. För att man kan hoppa in där man känner för det, läsa en bit och sen lägga den ifrån sig och ändå få något värdefullt med sig. För att de är fulla med tips och övningar som faktiskt funkar. För att de inspirerar mig. Framför allt för att de inspirerar mig.
Så här sitter jag igen och bläddar igenom samma skrivhandböcker i jakt på någon övning som jag kanske har missat eller glömt bort.
För övrigt börjar min egen skrivhandbok, eller snarare skrivarcirkelhandbok, ta form.

Läser just nu: Christine Falkenland - Trasdockan

Så var det alltså ett nytt år igen. För min del har det börjat segt. Kanske är det all ledighet från skrivandet (frivilligt och ofrivilligt) som är problemet. För som de flesta vet är det alltid svårt att komma igång igen när man haft ett längre uppehåll.
Jag drar mig för att sätta mig ner framför datorn. Jag funderar på vad jag ska skriva. Inga idéer infinner sig. Kanske är det läge att ta itu med sånt som blivit över sen förra året.
Det ligger en oavslutad roman i min dator. Jag trodde att jag hade skrivit färdigt den för typ två månader sen, men upptäckte att slutet sög. Så jag raderade det. Nu har jag alltså en roman på 170 sidor utan något slut. När jag nu bestämt mig för att ta tag i det här problemet och faktiskt skriva ett slut (som jag inte kommer att radera) så upptäckte jag en massa andra saker som irriterade mig i romanen.
Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Skrota alltsammans? Skriva om?
Jag får helt enkelt skriva ut alltihop och läsa igenom det, ändra det jag vill ändra och sen se vad det blir för slut. För just nu har jag inte en aning. Det är irriterande. Och lite spännande...

Det positiva med ett nytt år är att jag kan börja använda min Skrivarkalender.

Läser just nu: Vendela Fredricson - Landar

Fantasy- och science fictiontidskriften Mitrania kommer att publicera min novell "Ungdomens källa" i sitt nästa nummer som kommer ut i dagarna.

I kväll är det sista träffen med skrivarcirkeln för det här året. En välbehövlig paus, om jag får säga det själv. Jag har köpt god fika att bjuda på, så förhoppningsvis blir det lite mysig julstämning av det.
Jag är fortfarande kvar i idéruset. Började på en ny novell i går och skrev 6 sidor på raken. Sen har jag suttit och planerat inför nästa års skrivarcirklar. Har också vaga planer på att försöka göra en distanskurs. Och så samlar jag material till min skrivhandbok.
Det känns bra.
Jag är en betydligt gladare och trevligare person att ha och göra med när jag är inspirerad.
Den enda som inte känns bra just nu är det här eviga jobbsökandet som allt mer börjar likna en fars. Jag lägger en massa tid på att leta jobb, skirva ansökningar, lägger pengar på kuvert och frimärken, o.s.v. Till ingen nytta alls.
Jag kommer att sluta som egen företagare, jag svär!
Fördelen är att jag är en fena på att klara mig på en minimal inkomst.

Läser just nu: Bodil Malmsten - Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

För några dagar sen började jag på ett nytt projekt. Jag har gått och tänkt på idén ett tag nu och eftersom jag inte haft något bättre för mig så satte jag i gång.
Jag ska skriva en bok om skrivande.
Grejen är att bibliotekshyllorna redan svämmar över av såna böcker (och mina hyllor med för den delen).  Själv älskar jag att läsa om skrivandet, fast jag kan inte påminna mig om att jag nånsin lytt något av alla de råd som ges, utom då Stephen Kings uppmaning att skriva minst 1000 ord om dagen. Stephen är en vis man, honom ska man lyssna på.
Så vad har jag då själv att komma med kan man undra?
Jo. En handbok för den som vill starta en skrivarcirkel. En bok som både ledare och elever har nytta av. Skrivtips, övningar, om textdiskussioner och textläsning. That sort of stuff.
Jag har redan under skrivarcirklarnas gång skrivit ihop en del material som jag använt i undervisningen. Nu håller jag på att utveckla det.
Förresten är det kul att skriva något som inte är skönlitteratur som omväxling.

I fredags avslutade jag bearbetningen av ett längre romanprojekt. Dessförinnan har jag varit sysselsatt med att skriva klart en roman jag arbetat med hela sommaren. Och nu...har jag ingenting att göra. Och det håller på att gå mig på nerverna.
Fredagskvällen var rätt bra. Jag kunde slappna av och gotta mig åt att ha gjort ett bra arbete. Men redan på lördagen började det klia i fingrarna på mig. Inte ens en trevlig och inspirerande fest  kunde avhjälpa det. Och i söndags var jag så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv.
Jag är inte särskilt lätt att umgås med när jag är sån här. Jag kräver att omgivningen ska underhålla mig, då jag inte själv gör det. Att läsa en bok funkar, men inte hur länge som helst. Till slut måste jag ändå göra något kreativt själv. Och allt det andra "arbetet" jag håller på med, som skrivarcirkeln och jobbsökandet, det ger inte på långa vägar samma kick som skrivandet. Det är tidsfördriv, sysselsättning på sin höjd. men det är egentligen bara skrivandet som räknas. Och jag är sällan ledig från det. Jag tillhör den grupp som skriver i princip varje dag. Om jag inte skriver beror det ofta på att jag har så mycket annat att göra att jag helt enkelt inte hinner. Men det har också hänt att datorn satts på klockan två på natten efter en sån dag.
I går fick jag till slut nog och satte mig ner vid datorn och började skriva igen. Jag vet inte riktigt vad det ska bli, men jag mådde i alla fall väldigt mycket bättre efteråt.

Och om du råkar bo i Halmstad så kan du ju gå mina skrivarkurser på Medborgarskolan (Att skriva sitt liv - om självbiografiskt skrivande) eller på Studieförbundet Vuxenskolan (Inspirationskurs - för de som vill komma igång med sitt skrivande).
Annat läsvärt finns på Hallandsposten 
Angelica är en av mina "kollegor" från Författarskolan och på lördag har hon boksläpparfest.

På torsdagar leder jag en skrivarcirkel på ett studieförbund. Det är väldigt kul och givande. Tycker jag nu i alla fall.
Att jag började med det beror dels på att jag faktiskt har cirkelledarutbildning, dels på  att jag ville testa om  jag verkligen kunde genomföra det. På riktigt. Efter att ha gått rätt mycket skrivarkurser själv (3 1/2 år sammanlagt) så ville jag pröva på att vara den som ger. Så jag hittade ett studieförbund som var intresserade och så körde jag igång.
Första kursen var på tio gånger. Jag räknade ner och kryssade med en suck av lättnad av varje gång och när det äntligen var slut var jag, milt sagt, tacksam.
Och nästa termin gjorde jag om alltsammans igen.
Den här terminen har jag kört två cirklar.
Till våren blir det två till, kanske tre. Och en sommarkurs i juni.
Att jag tyckte det var så jobbigt i början beror på många saker. Att jag är en smula lat till exempel. Men mest handlade det om mitt eget självförtoende, att jag verkligen var tvungen att tro på det jag gjorde och lita på mina kunskaper. Jag tror på mitt eget skrivande, men det är så djupt rotat i mig själv att jag inte verkar ha något annat val. Men att uttala sig om andras texter kräver mer...teknik. När jag granskar mina egna texter kan jag gå på magkänsla, men när jag ska ge andra ett omdöme  så måste jag verkligen veta vad jag snackar  om. Jag måste kunna förklara exakt vad det är jag menar. Det finns de som tror att skrivarkurser bara är flum. Så är det inte, flum är faktiskt totalförbjudet. Att kommentera texter kräver att man är exakt.  Och det är  väldigt nyttigt. Och  roligt. Faktiskt. Jag tycker det numera, när jag fått lite mer rutin på det.
Jag är fortfarande helt slut i huvudet efter varenda träff. Men jag tror att det är ett gott tecken. Man blir inte trött om man inte anstränger sig.
Jag har till och med börjar överväga om  jag ska försöka göra  en karriär av det. Eller halvkarriär, bredvid skrivandet då.  Och allt  annat man måste göra för att försörja sig...

I går trotsade jag och min sambo det dåliga vädret och gick och lyssnade på författaren Niklas Krog (www.niklaskrog.se) som höll föredrag på stadsbiblioteket. Han berättade om sin väg till skrivandet och hur han blev författare "på riktigt". Och han var både rolig och trevlig och intressant, men jag har redan hört det mesta förr. Fast det är skönt det med, på sätt och vis. För det bevisar att det funkar, att det går.
Niklas Krog menar att det där med att bli författare, det handlar inte så mycket om talang. Mest av allt måste man vara envis. Förbannat envis. En dåres envishet. Det gäller att aldrig ge upp, aldrig sluta, oavsett hur mycket det tar emot. Det handlar om att våga tro på att det går, även när oddsen talar emot det...
För något år sen möte jag en gammal klasskamrat på Bokmässan i Göteborg. Jag hade just börjat på Författarskolan och berättade om den.
    "Egentligen vill jag också gå en sån kurs", svarade hon då, "men jag vågar inte."
    Vadå vågar inte? tänkte jag. Själv hade jag inte haft en tanke på vad jag vågade eller inte vågade när jag sökte. Det här var något som jag bara måste göra. Jag skulle ha hatat mig själv i all evighet om jag tackat nej bara för att jag "inte vågade".
Så är det med mig och skrivandet. Jag fortsätter, ven då jag knappt står ut med att se vad jag skriver, då allt känns som skit. Jag fortsätter, trots att högen med refuseringsbrev växer för varje år. Jag fortsätter, eftersom jag inte kan se något annat alternativ. Jag fortsätter, eftersom jag är en dåre. Med en dåres envishet.